Det har varit en oändligt lång bussdag. 12 timmar på väg till Malawi. Nu är vi i Kande och jag känner just precis nu att jag verkligen inte orkar skriva.....egentligen. Men...
Vi har varit på bytur här. Det var fantastiskt givande. Vi besökte hövdingens hus och han berättade hon deras kultur och deras by. Vi besökte en skola där det var 150 barn på 1 lärare. helt galet. Men barnen var hur goa och snälla som helst, alla vill hålla en i handen och följa med vart man än går. Alla vill vara med på kort. Alla vill veta vad man heter. Alla vill att man ska vara kompisar. Människorna här är helt underbara. Så snälla. Malawi är trots sin mörka historia ett land där folk är optimistiska och det ger hopp om mycket. Vi var på ett litet, litet sjukhus där det inte ens fanns en läkare, ingen hade den utbildningen, utan det vara bara typ en sjuksköterska. Närmast sjukhus ligger många mil bort, nämligen i TANZANIA. Helt sjukt. Fick träffa och prata med en massa lokalbefolkning. Det är nästan det bästa, att få höra deras historier och se hur nyfikna de är på att höra ens egna historier och upplevelser. Det är så betydelsefullt. Man lär sig mycket om människan och hur olika fast ändå lika vi är. Att få dela erfarenheter och få en inblick i andra människors liv här på andra sidan jordklotet är det bästa med den här resan. Perspektivet på min tillvaro hemma bli bättre. Jag vill aldrig mer klaga på någonting ... Även fast jag vet att jag kommer att göra det, men jag borde egentligen inte ha rätten att göra det. Vi är så jävla bortskämda. Vi har det så fruktansvärt bra. Det är orättvist, världen är orättvis.
Det har varit en dag med mening och jag känner att jag lyckades fånga den.
Peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar